soffpoesi.blogg.se

”Tror du på ett liv efter döden?” 
"Nej!”
Bokmässans kanske mest oförutsedda möte var mellan Sven Wollter och Mikael, präst i Svenska Kyrkan. Wollter har just debuterat som romanförfattare, 82 år gammal, med en bok om att minnas, älska och inse att vi alla en gång ska dö. 
”Varför heter boken ”Hon, han och Döden” och inte ”Han, hon och döden?” frågar prästen. "Det är ju han som är sjuk och ska dö.”
”Menar du att det är lättare att att leva med någon som får en tumör än att vara den som får tumören?” undrar Wollter och spänner ögonen i prästen.

Wollter får veta att han hörs dåligt och sliter till sig den lösa mikrofonen, kastar sig upp ur fåtöljen och intar scenen. 
”Jag gillar att stå upp för min publik!”
Sedan läser han ur sin bok som bara en skådespelare med en lång och lysande karriär kan läsa. Intonationen, den starka rösten, den skarpa blicken som får var av en av oss att känna oss sedda. Utom prästen, som Wollter vänt ryggen åt, och som nu sitter och tummar på sina papper med frågor. 

”Något finns ju, för ingenting finns ju inte. Energin tar inte slut när någon dör, men människan finns inte mer. Men evigheten - det går inte för en människa att omfatta”, fortsätter Wollter och sitter ner igen. ”Jag försöker komma förbi det med hjälp av kärleken.”
Wollter har själv förlorat både en hustru och en dotter. 
”Sorgen kan aldrig tröstas. Det gäller för den sörjande människan att annektera sorgen och göra den till en del av sitt liv. Bygga en bostad i sig åt den kära och låta den leva kvar där. Närmare evigheten än så kommer jag inte. ”
Det är poetiskt och mycket vackert en stund. 
”Den som har en egen sorg att umgås med fattar vad jag menar. Andra säger att vi ska gå vidare i livet, tacka f-n för det! Det gör vi ju hela tiden, men vi bär med oss den andra människan.”
Han har både tänkt mycket själv och läst om andras tankar om döden. Så citerar han i en följd både Henning Mankell, Kristina Lugn och Peter Nilsson. Och, inte minst, en postmarxistisk svensk filosof.
”Tännsjö säger att vad som skiljer oss från andra varelser är att vi vet att vi har fötts och att vi ska dö och att vi kan prata om det i mellantiden. Och att medvetenheten om närheten till döden ger oss förmågan till empati.”

Wollter behöver andas, men inte så ofta. I en inandning tar prästen ordet.
”Men du har många referenser till bibeln i din bok,” försöker han.
”Jag har gått i söndagsskola och har ett bra minne”, replikerar Wollter. 
Sedan mildrar han tonen lite. 
”Bibeln är litteratur att ta ställning till. Vi kan ta till oss eller förkasta.”
Så är den politiske Wollter där igen. Höjer rösten.
”All rasism och annan skit som bibeln är fullproppad med!”
Rösten sänks.
"Men också mycket annat som är gott som vi kan ta till oss. Jag förkastar inte bibeln bara för att jag inte tror på gud.” 

Vänder sig mot prästen, flinar lite.

”Jag tror inget om dig, men du tror en massa om mig.”
Men prästen är modig. 
”Ja, i min tolkning av boken verkar den vara skriven av en mystiker med katolsk influens.”
Wolter tar sig för pannan, skrattar.
”Ja, det är ju få författare som skriver in två mirakler i sin bok", försöker prästen.
”Men det är ju kvantfysiken!” utbrister Wollter och fortsätter ”Jag skiljer på andlighet och religiositet. Vi har tankar, känslor - oändliga andliga möjligheter. Vi har fantasi. Vi kan leka, ljuga så det låter sant. Det är bra redskap för att få veta djupare sanningar." 
En del blir säkert arga av hans uppriktighet men somliga av oss bara måste älska Sven Wollter!