De kom över havet
De kom över havet med väskor, tungt packade med allt de kunde behöva i sitt nya hem. Uppsättningar med kläder, minnen, förhoppningar. De hade blivit inbjudna, fått löften i brev, och foton på unga, starka, och ibland, vackra män. En del reste frivilligt, andra gjorde det bara för att deras mödrar ville det.
De kom från Japan över havet i båtar och anlände till Amerika från 1900-talets början. En del överlevde inte båtresan. De flesta mötte helt andra män än dem de sett på fotona. Japaner var de, men äldre, slitnare och präglade av det nya livet som invandrare.
”Vi kom över havet” av Julie Otsuko bygger på sanna levnadshistorier och är en fasansfull berättelse som i en smärtsamt vacker poetisk skildring låter oss följa de japanska kvinnorna genom några decennier. Vi lyssnar på kören som sjunger om den dagliga kampen för att stå ut, smälta in, överleva i det främmande landet. Kören sjunger om hårt arbete, sjukdom, övergrepp, självmord, psykisk kollaps, död och hemlängtan. I kören av kvinnor urskiljs ibland en enskild röst.
Med tiden finner sig en slags trygghet i anpassningen. De som klarat omställningen är de som hittat en plats i det amerikanska samhället där de kan bo, leva, försörja sig. Ett hem för sina bäddar, ett kök där de kan koka sitt ris, en trädgård där de kan odla sina grönsaker och skörda sina fruktträd. En fabrik där de arbetar, en annan familjs kök, en butik, ett pensionat de köpt eller en fiskebåt. Ett nytt språk. För barnen som föds och växer upp i det nya landet blir mödrarnas hemland det som är främmande. Som de inte vill kännas vid.
Efter attacken mot Pearl Harbour förändras allt. De japanska kvinnorna, deras män, kusiner, farbröder och barn blir till fienden. De är spioner. Kanske inte just hon, men den andra. Kanske inte barnen, men deras pappa. Kvinnokören, med sina enstaka solosångare, sjunger om hur de gör sig av med sina minnen, breven från det gamla hemlandet, den japanska vasen, buddhafiguren. De är rädda. Allt som är japanskt kan tolkas som förräderi. Det börjar talas om försvinnanden.
Snart tystnar den japanska kvinnokören. Vi får istället en urskuldande kör av amerikanska röster. Den sjunger om tomma hus och övergivna bilar. Om överfulla brevlådor och obetalda räkningar. Husvilla katter och herrelösa hundar. Kläderna som lämnats in på kemtvätten förblir otvättade. Hyllorna i grönsaksaffären är tomma. De saknar dem. De har det nog bra. De reste säkert frivilligt. De såg ju glada ut.
Men om de var spioner? Fienden som gömde vapen i sina källare? Förrädare som skulle ta över ditt land?
Barnen verkar ta det hårdast. De saknar sina kamrater. Läraren ropar länge upp barnen, vars äldre syskon växt upp till amerikaner. Som saknas i klassen och noteras som frånvarande då ingen svarar.
Och så flyttar vi in i deras hus, tar över deras pensionat, säljer deras frukt. Glömmer att de en gång bott i vår stad, varit våra grannar som delat sina äpplen med oss och lekt med våra barn. Vi glömde deras namn och deras mäns namn. Vi glömde att de någonsin fanns.
Vi glömmer att de ännu kommer över havet med förväntan om ett bättre liv och att många drunknar redan på vägen.
