soffpoesi.blogg.se

En kväll om minnes- och vittneslitteratur

Vad minns du? Hur minns du? Är det möjligt att minnas exakt hur det var?

Föreningen ”Skrift” ordnade ett samtal på Litteraturhuset i Göteborg med Elisabeth Åsbrink, Mikael van Reis, Emilia Degenius och Astrid Seeberger. Författare som aktiverat och problematiserat minnen och gestaltat dem i litteratur. Minnen som går längre tillbaka i tid än vad de själva har levt, som omfattar mer än vad de själva upplevt.

Drygt 70 år efter andra världskrigets slut har minnes- eller vittneslitteraturen fått stort genombrott. Allt färre av dem som upplevde krigets fasor lever idag. De kan inte berätta. Kan ättlingarna vittna om sina minnen, vad de vet och vad de hört? Finns berättelserna? Berättades någonsin de värsta historierna? På vilket sätt kan de annars leva kvar? Vilket värde finns det egentligen att minnas det allra svåraste? 

Astrid Seebergers bok ”Nästa år i Berlin” handlar om hennes tyska familj, om hennes mor och morföräldrars historia under och efter andra världskriget. Hon skriver om ”tystnadens sammansvärjning”, om hur varken den egna familjen eller den övriga tyska befolkningen mindes vad de gjort eller upplevt under kriget. Det avgörande, det svåraste, kunde mamma inte berätta.

Emilia Degenius har skrivit om sin familj och uppväxten i Polen under kommunismen i boken ”Åka skridskor i Warzawa”. Den handlar om antisemitismen under 1960-talet och om hur Emilia reser tillbaka till hemlandet 40 år efteråt. Hur hon söker upp vänner och letar i arkiv för att få veta, kunna hitta tillbaka till sina minnen.  

Elisabeth Åsbrink har i sin bok ”1947” gripit sig an just det året och utifrån det skrivit ett självporträtt. År 1947 var hennes far tio år och levde i ett tyskt läger för barn vars föräldrar mördats av nazisterna.  

Mikael van Reis ”Den sista poeten” är en essä om Paul Celan, vittnesförfattare och inflytelserik poet under sena 1900-talet. Celan kom som överlevande från Förintelsen i Rumänien till Paris. 

Tiden efter krigsslutet var i Tyskland en ”hålfyllandets tid” säger Astrid Seeberger. Hålen efter Hitler. Berättelserna som tyskarna inte ville kännas vid behövde, men kunde inte, ersättas med andra. Märkt för livet av sina upplevelser hade mamman fått ett ”flyktingansikte”. Astrid beskriver det så. De oberättade historierna hade förändrat henne på ett sätt som syntes. Bruckners symfoni fick mamman att sent berätta det hon förut inte berättat. ”Musiken blev en sorts dörröppnare till berättelsen.” 

Astrid lämnade själv Tyskland på grund av den kollektiva skulden. ”Som så många andra ville jag inte tillhöra ett land som gjort sig skyldig till sådana förbrytelser”, säger hon.

Det var efter moderns död som Astrid började skriva för att förstå också den svåraste berättelsen. ”Vi ärver inte bara vårt utseende efter våra föräldrar, utan även ’hålen’, ’smärtan’, ’traumat’.” menar hon. 

Elisabeth Åsbrink känner igen Astrids mamma i sin egen far. 25 år gammal reste han till Sverige för att bygga sig ett nytt liv. Han var inte intresserad av att minnas. ”Min far har alltid sett framåt och förstår inte varför jag vill se bakåt.” Men trauman går i arv, menar hon. Det ordlösa överförandet av minnen suger vi upp med våra sinnen, inte intellektet. ”I mina böcker vill jag sätta ord på ordlösheten. 

Elisabeth har i ”1947” också byggt en grav i ord för sin mördade farfar. För att kunna begrava den smärta som hon upplever gått i arv, hennes faders faderslöshet.

För att vara friska måste vi kunna glömma, tror Mikael Van Reis. Men det glömda, det osagda och bortträngda vandrar som en fantom över generationerna. Föräldrarnas tystnad blir barnens verklighet. ”Minnet är en randzon mellan minnet och glömskan och det är där litteraturen och konsten blir till”, säger han. 

Astrid Seeberger berättar att Stig Dagerman beskrivit en tågresa i Tyskland efter krigsslutet. Utanför låg ett Tyskland i ruiner och han var den enda passagerare som tittade ut genom fönstret. Tyskarna själva ville inte se, inte minnas.

Skammen och skulden var alltför outhärdliga och för många var det nödvändighet att glömma för att överleva. En del tyskar ville inte ens längre kännas vid sitt språk som blivit till ett mördarspråk. Fick man ens skriva dikt efter Auschwitz?  Filosofen Adorno uttryckte i en föreläsning år 1948 att det skulle vara barbariskt att försöka. Paul Celan, den poet som Mikael Reis skrivit om i ”Den siste poeten”, valde emellertid att dikta som helt förändrade efterkrigstidens poesi. 

Emilia Degenius glömde sitt hemlands språk och har på senare tid börjat lära sig polska på nytt. ”Jag vill återerövra det”, berättar hon. När Emilia började skriva sin bok mindes hon knappt något alls från tiden i Polen. Boken handlar om kampen för att minnas. Hon skildrar mina ickeminnen – laddar dem genom orden och närmar sig sitt hem. Glömska och trauma hör ihop menar hon. Kampen handlar om att hitta tillbaka hem efter traumat i att ha förlorat det. För de polska judarna hade kommunism stått för alla människors lika värde. Sedan visade sig istället ett antisemitiskt ansikte i Polen. Efter ett studentuppror i mars 1968 fick judarna skulden för oredan. Flera tiotusentals polska judar blev av med sina arbeten och utslängda ur landet. ”Det vill Polen inte minnas idag”, säger Emilia. 

Minnena efter trauman kan både svikta och luras. Det är troligt att ju större traumat är, ju sämre blir minnet av det. Emilia mindes inget på egen hand. Hon tog hjälp av brev och dokument i arkiv på plats för att få fram fakta. 

Minnen är subjektiva. Det är personliga sanningar. Samma händelse berättas på olika sätt av dem som upplevt den. Tillsammans kan det så småningom bildas kollektiva minnen. Men när de egna minnena saknas kan de kollektiva minnena bli det vi har att ta till. 

Vem har då rätten att berätta? Måste du ha personliga minnen av en tid för att få lov att berätta om den? Vittna. En del menar att du inte har rätt att berätta om du själv inte har varit med om en händelse medan andra hävdar att du visst får låna andras minnen och berätta om dem. Att det är viktigt att de som kan också gör det.

Nazisternas ambition var att själva förintelsen skulle förintas, menar Mikael Van Reis. De skulle göra sig av med alla vittnen. Ingen skulle bli kvar för att kunna vittna om den. 

Nurnbergrättegångarna har bidragit till våra kollektiva minnen, säger Elisabeth. Det saknas viktiga bitar där. Segermakterna hade olika agendor i rättegångarna. Varje land ville lyfta fram just sina anklagelser och glömma andra. Det är därför det fortfarande lyfts fram nya minnen ur den ”kollektiva glömskan”.

Eftersom segermakterna inte kunde komma överens om vad som hänt och hur det skulle berättas blev även historieundervisningen i skolan lidande de första åren efter kriget, berättar Elisabeth. Alla ville nämligen ha just sin historiebok med sin egen historieskrivning. 

Om nutidens trauman och hur vi ska angripa dem har författarna delvis olika syn.

Finns det anledningar idag som kräver att vi minns allt elände som hänt förut? De flesta av oss har ett givet svar. För att inte upprepa oss. Inte låta det hända igen. Men trots att vi vet pågår mördandet på många håll i världen.

”Det är litteraturens uppgift att ge röst åt de glömda, de döda” säger Astrid Seeberger. Litteraturen ska trotsa döden, ge röst åt andras erfarenheter. Men själv är hon pessimistisk. Tycker att upplysningsprojektet havererat medan våld, terror och förtryck breder ut sig. ”Vart tog frihet, jämlikhet och broderskap vägen? Inte bara USA är ett United States of Amnesia”. Hon undrar hur vi ska få folk dra lärdom av minnena. 

”Vi måste se oss själva i historiens spegel och här spelar minneslitteraturen en väldigt viktig roll. Vi behöver se mörkret för att förstå att vi behöver göra något.”

Emilia tror att vi gör oss historielösa för att slippa från ansvaret för nutiden. ”Gränserna stängs som de gjorts förut. Vi upprepar historien men låtsas inte om det.”

Elisabeth Åsbrink är mer optimistisk. Den svenske Hans Rosling visar i sina föreläsningar att världen aldrig varit så fredlig som nu. Liksom den kanadensiske forskaren Stephen Pinker som i sina böcker visar samma sak. ”Visst finns våldet och om vi låter vår rädsla styra ger vi näring åt de grupper som lever på den”, menar Elisabeth. 

”Det som händer nu är inte en upprepning av historien. Om vi fastnar i 1930-talet får vi fram fel lösningar på världens problem. Tillbakablicken behövs, men vi kan inte fastna där för världen är inte som förr. Vi har en annan moralisk och starkare demokratisk bas idag, med de mänskliga rättigheterna. 

Samtalet arrangerades av ”Skrift” i samarbete med Folkuniversitetet, Göteborgs Litteraturhus, Kultur i Väst och med stöd av Göteborgs kommun, Svenska Akademien och Helge Ax:son Johnsons stiftelse. 

Skrift bildades 2015 av författarna Martin Engberg och Mattias Hagberg med avsikt att undersöka litteraturens möjligheter som kunskapsform, reflektera över skrivandets praktik, samtala och debattera om litteraturens roll i samhället.  

Vill du veta mer om Skrift och deras arrangemang, läs på www.skrift.org